Insändare 22 oktober (GA)

Nordkalk och de små stegens tyranni

Många av oss brukar förfäras över den maktens arrogans som innebär att man kör sitt eget race utan att bry sig om att dölja sina avsikter. Man räknar ändå med att komma undan alla invändningar och motargument. Så inte Nordkalk. Inte vet jag vilka strategikonsulter man använder sig av men nog är strategin tydlig: Knapra en bit i taget och vinn på det viset hela kakan.

Det började med ansökan om de s k provbrotten, två hål om vartdera omkring 50 ggr 50 m i det tilltänkta täktområdet. Många ville att miljöprövningen skulle samordnas med prövningen för den stora täkten. Om man ändå inte fick genomföra den stora täkten skulle ju påverkan av provbrotten i det känsliga området vara onödig. Men det tyckte inte Nordkalk. Och nu vill man gärna hänvisa till prövningen av provbrotten “Eftersom man fått tillstånd till dessa (en halv fotbollsplan) borde man väl också få tillstånd för stora brottet (340 fotbollsplaner).”
Det fortsatte med en till synes obegriplig klumpighet; I strid mot fastställda villkor pumpades vattnet från de två provbrotten rätt ut i marken. För detta är man nu för andra gången polisanmäld. När man inte kunde respektera villkoren för de två provbrotten, hur ska man då klara av villkoren för det ofantligt mycket större huvudbrottet? För inte ville man väl medvetet ta chansen att visa att ingen påvisbar skada skedde på det känsliga Bästeträskområdet, och “då kan vi väl klara ett större brott i framtiden när vatten från 340 fotbollsplaner ska pumpas bort?”

När man vill utvidga brytningen i Klinthagen anger man först att den väg som utgör ett hinder för Nordkalk behöver stängas av temporärt. När detta är klart kommer nästa steg - vägen ska vara borta för alltid.

Och så har vi den långsiktiga strategin: Vem tror att Nordkalk vill sluta tjäna pengar på att frakta bort Gotland efter 25 år. Nej - då kommer man att ansöka om att bryta ännu djupare än vad man nu söker tillstånd för. Och sedan är det dags för nästa brott…

Hans Jansson